Första samtalet

Förra veckan fick vi (äntligen) komma på vårt första samtal till terapeften. Jag har fattat som att hon är utbildad inom KBT-terapi och psykologi.. typ?
Hon kändes i alla fall bra. Enkel att prata med. En kvinna som har koll på omgivningen och samhället så som det ser ut. Jag tror hon kommer passa oss helt enkelt.
 
Hon hade avsatt ganska lång tid för oss och det behövdes.
Mannen hade fått komma veckan innan och berätta allt vi varit med om. Hela långa resan.
 
DET var skönt att slippa dra upp igen, att behöva dra all lång bakrund innan man kommer fram till nuet och vad som är jobbigt Nu, Idag. Och att få någon typ av förståeelse för det.
Det är inte "bara" att vi mist vårt +, och två äggledare. Det är så mycket mer än så.
År av kämpande, slit och gråt. Hopp och förtvivlan. Vårt liv så som det sett ut i 8år. 
 
Jag grät nonstop. Och tårarna tar inte slut, de kommer de inte göra på länge har jag börjat förstå.
 
Hon sa mycket bra., En del av dem fastnade ganska omgåeende. Till exempel att min isolering från samhället förmodligen kommer att bli värre om jag inte försöker bryta den. Ja, nästan tvingar mig själv att göra det jag faktiskt tyckte var kul förr men numera drar mig för.
Och att jag inte heller komma att må sämre av det. Eller bli mindre gravid.
För ja, det GÖR ont att stöta på en gravidmage på en fest, ett nöjesfält, en skolavslutning mm.
Men det ska inte få förstöra. Och jag blir inte mindre gravid då heller. Eller mindre fertil.
Det var väldigt tänkvärt.
 
Hon sa ganska omgåeende att jag är genomstressad. (nähä??) Jag kan bara inte ta det lungt eller stressa ner. Sätta mig och läsa, se en film. Vila. Då kommer tankarna och tårarna. Jag går i ett 24/7. 
Jag har börjat tappa håret och få torra fläckar på min kropp. Och huvudvärken är kvar.
 
Hon skickade mig till en läkare direkt som hon sammarbetar med och vill gärna ha mig sjukskriven i alla fall på 50%.
 
Det tog hårt att en annan människa säger så efter att ha träffat mig i tio minuter i mitt helvete.
Och mer tårar kom. Men jag gick med på allt och nästa vecka ska jag träffa läkaren. En del prover skall tas också. För att kolla så alla värden är bra.
På ett vis känns det ändå tryggt. Att någon fångade upp mig och tar tag i detta och förmodligen kan hjälpa oss.
 
Hon frågade vad vi har för mål med samtalen.
 
Ja, att kunna leva ett så bra och normalt liv som möjligt. Trotts allt det jobbiga.
 
 

Kommentera här: