vårtväntrum.blogg.se

Jag har inte orkat blogga. Eller tagit mig tid... som ni tyvärr nog märkt.

Jag är nog mig egen värsta fiende just nu och försöker lägga så mycket av energin på mig själv.

 

Tyvärr är jag inte så vidare bra på det. 

De första dagarna gick okej. Vi kom hem på torsdag kväll från båten i Stockholm. Fredagen var jag ledig, liksom hela helgen.

Tillbringade dagarna med att måla en möbelgrupp, lyssna på ljudbok och laga mat.

 

Måndagen betydde tillbaka till verkligheten och jobb 7-16.. har verkligen försökt att ta det så försiktigt på jobbet som jag kan. Det inkluderar en del lyft och jag tänker på det. 

 

Jag är ganska pigg nu för tiden. Vilket är väldigt olikt mig, jag gäspar mig igenom dagarna annars.

Kanske är det av predenisolonet eller bara allmänt, vem vet?

 

Det jag blir ledsen av är att se att de nära som vet om vad vi går igenom liksom "glömmer" att respektera mig, oss och våra viljor efter några ynka dagar hemma igen.

En av oss fyller år denna vecka. Jag sa redan innan vi åkte att det kalaset får vi faktiskt ta vid annat tillfälle, jag orkar inte ha huset fullt med folk och styra med fika denna vecka. Samtidigt som vi jobbar 100%. 

Men varför kan man då inte lyssna på det? Varför då dyka in till oss oanmäld? Varför ringa, smsa och tjata på att vi måste ses?

Varför ringa mig av alla och kräkas ur sig problem inom familjen å gnäll?

 

Jag är otroligt lättstressad och går upp i varv snabbt.. nu sitter jag här och är orolig att mitt sätt att leva även skall vara vara det sätt som sätter stopp för mig att få ett +.

 

Egentligen är testdag redan imorgon.

Men jag kan inte ta ett blodprov i vår stad imorgon. Och idag känns av någon anledning alldeles för tidigt.

Antingen testar vi hemma under helgen med vanlig urinsticka eller så gör jag blodprov på måndag... vi får se. 

Just nu börjar ångesten för ännu ett minus komma krypande.. jag vill inte gå sönder ännu mer. Igen.