Ultraljud inför FET1

Hua vad nervös jag var idag inför ultraljudet när slemhinnan skulle mätas. Den har ju tyvärr aldrig lyckats impa på någon läkare med sin klena uppbyggnad. 


Men idag impade den med hela 8,5mm! 
Alla mycket nöjda och glada! 
Riga också vilket väl är viktigast!

Fortsatt medicinering i samma spår, ökning av predenisolon och datum spikat för FET - 7e juni ☺️
Känns toppen!!

IL sattes också så nu börjar verkligen mitt imunförsvar dippa så håller mig på avstånd från sjuklingar 😕🙈

Det blev en bra dag idag!
Nu kan vi boka resa!

Kram på er

Surfrun kanske blir glad...

Mediciner, piller. Piller, piller och piller. 

Inleder mornarna med Progynon för slemhinnans uppbyggnad. Massor med E-vitamin, följt av blodförtunnande Trombyl, som sluttoutch en Predenisolon för immunförsvaret. 
Någon timme senare ramlar den vanliga dosen av Levaxin, zink, multivitamin kvinna och lite lyckopiller ner i magen. 
För att inte glömma kvällsdosen av mer Progynon. 

Men lika glad....eller grinig för det är jag :) känner nada. Tack o lov. 

Min man får ta en del skit periodvis. Får era det också?
Ibland glömmer jag honom faktiskt. Känns som jag kämpar ensam. 
Han jobbar mycket. Massor!! 
Ofta får jag åka själv på undersökningar och visst, fine det går. Bara livmodern är med så är det ju lugnt. Hans kropp "behövs" inte. 
Men jag behöver ha honom med. Med på "göra-barn-resan"..
Jag vill inte känna mig ensam. 
Jag vill inte dra hela lasset själv. 

Men idag blev jag glad. 
Äntligen har hans chef och HR ansvarige fattat att detta går inte. Han måste få avlastning på sin tjänst. 
Kortsiktigt är det löst nu och jag kommer att få se mer av honom. Långsiktigt skall en till anställas. 
Han är även satt som ledig kommande resa till Riga och bu på fredag då vi skall åka och få IL-dropp och ultraljud. 

Håll alla tummar ni har för att den berömda slemhinnan ser bra ut på fredag och att vår vardag blir bättre!

<3


Snart startar vi igen

Rispningen gick bra. Det gör ont men går över lika fort och sen är allt som vanligt. 

Min slemhinna var blyga 9mm dag 22 i cykeln. Inte undra på att jag har klen menstraution...

Planering är klar med Riga och min svenska läkare nu. Lite ändringar gjordes i veckan.    Det är skönt att dom anser samma saker, kanske lite skilda meningsr på doser men annars är jag mkt nöjd med behandlingsplanen. 
Igår skulle mensen ha kommit. Än är den inte här men så blev det sist jag tog suprencur injektionen också. 
Den kommer nog när som..

Inför fet är jag bra mycket lugnare än vid första ÄD. Jag tänker inte mycket på det alls faktiskt. 
Väldigt skönt. 

Däremot kommer mer och mer tankar som "hur länge ska vi orka..."?

Det känns som att alla rutomkring gör roliga saker så som åker utomlands, bygger enorma altaner med pool, har stora glassiga bröllop ellet köper båt. Typ. 

Vi skulle kunna vara en av dessa. Om vi inte fick lägga så vansinnigt med pengar på att försöka få ett litet barn. Något som de flesta andra "råkar få på köpet" efter te x en  utlandsresa. 

Jag fullkomligt hatar dessa avundsjuka tankar. Jag blir så ledsen. 
Livet är inte rättvist. När räcker det....?
❤️