vårtväntrum.blogg.se

Det är den jobbigaste och mest psykiskt påfrestande delen i hela processen. 

Varje gång. 

Jag har ruvat i mer än ett halvår sammanlagt i mitt liv. Galet! 

Minst 13 gånger har det blivit och mellan 2 och 3 veckor för varje gång. 

De första dagarna går oftast väldigt bra. Då glider man runt med ett enormt hopp och nyligen fylld med energi från hoppfulla läkare som förklarar hur ”greate” allt ser ut. 

Man vet även att det är under dessa dagar det avgörs om ägget(en) fäster eller inte. 

Det är sen dippen kommer. 

När universum beslutat sig för + eller - och man själv varken kan få veta svaret eller ens påverka det. 

Man flyter runt som en orolig dimma och söker symptom som inte finns. (För allvarligt, det är inte ”normalt” att veta om man är gravid i vecka 2)

Man proppar sig full med piller; i mitt fall progynon, trombyl, predenisolon, järntabletter, multivitamin, levaxin och nå annat  glatt litet piller. 

För att inte glömma de 6 pillren som ska upp i lilla gumman 3gr per dag. 

Dom är nog ändå värst. LUTINUS. Urk. 

De ger samma biverkningar som graviditet, pajar  min redan yra hjärna så jag blir ännu galnare och dessutom rinner de. Konstant. 

Man känner sig ofräch vilket i sig leder till en lätt irritation. 

Man är inte så rolig att leva med den här tiden kan jag tro. 

Man pendlar mellan hopp och förtvivlan ungefär 40 gånger varje dag. 

Och man vänjer sig aldrig. 

Msn funderar och drömmer. Massa galna drömmar. 

Ett inlägg fullt med gnäll blev det visst. 

Förlåt. 

Allt är inte bara skit. 

Det finns mycket bra också. Solen skiner. Sverige är ovanligt varmt för sin årstid och jag har fått tillbaka mycket av min energi som för en månad sedan var som bortblåst. 

Det har varit en del prat om ”göra barn och problem att få barn” på tv sista dagarna. Det släpptes nya siffror på IVF-resultat i Sverige i fredags. Säkert därför alltså..

I onsdags handlade det om ett par som gästade Malou. För dem slutade allt väldigt bra fast de fick genomgå två fruktansvärda förluster dessförinnan. 

Imorse gästade ett par nyhetsmorgon och Tilde. 

Jag grät när jag såg intervjuven. De var så fina människor och tvingades till sitt beslut som de idag ändå mår bra över. 

På ett vis blir jag så glad då människor i den sitsen och erfarenheten kliver fram och berättar. De är starka. Tack till dem. 💕 

Det klippet hittar ni här:

Jag hör av mig snart igen 🍁🍂

Kram på er