vårtväntrum.blogg.se

Vi har för snart 3 veckor sedan satt in en toppklassad 6 dagars blastocyst. En fryst. 

Min kropp svarade så bra på behandlingen, slemhinnan var tjock och fin. Jag mådde bra. 

Cynkade mig och det frysta ägget perfekt och tog självklart hänsyn till ERA-testets resultat. Insättning en dag tidigare än normalt. 

Jag har ätit tillskott, Fragmin, Trombyl, Predenisolon mm. Boostat i månader. Ätit glutenfritt. Efter att jag började med hormonerna tränade jag inte heller.

Av den enkla anledningen att kroppen då skulle förbränna mer och påverka hormonerna. 

Jag var sjukskriven hela ruvningstiden och jag sov mig igenom dagarna. Jag vet inte om det var medicinerna eller psyket som nockade mig så totalt och därav tröttheten. Men det kändes bra. Jag gjorde verkligen allt jag verkligen kunde. No stress. 

Jag vägrade att ha en testdag. Att bygga upp såna förväntningar och att sedan få ett knynävsslag i magen av minusstickan är för jobbigt så jag testade varje dag istället. 

Kanske har ni redan fattat det, men den där stickan var aldrig i närheten av att visa två streck. Aldrig ens ett spökstreck. 

Därför blev det heller aldrig en chock att vi testat minus igen. För 18e gången. 

Om jag räknar rätt. 

Imorgon kommer jag ändå på läkarens begäran lämna HCG-blodprov. Jag har inte heller slutat med medicinerna.

Men ändå. Ett minus på stickan varje dag är ett minus. 

Jag känner faktiskt, i hela min kropp och mitt hjärta att jag, Vi har gjort allt vi kunnat. Och mer. Runt 20 återföringar, ca 30 fina befruktade ägg har jag ruvat på. 

Vissa donerade och vissa inte. 

En av gångerna höll dessutom på att kosta mig livet. 

För att inte tala om alla andra behandlingar, innan ivf, insemineringar, homopati, akupunktur, dieter, psykologer. Huskurer. Goda, eller korkade råd. 

Det är över nu. I 10 år har jag längtat efter ett litet barn. Min kropp. Vårt äktenskap. Umgänge. Drömmar. Ekonomi. Det finns massor av jobbiga delar i den här resan. Resan som tack och lov gjort oss väldigt starka ihop. 

Har vi klarat detta klarar vi allt. 

✨Vi kommer nu gå vidare med adoption. ✨

För 5 år sedan blev vi medlemmar i en adoptionsorganisation så tanken för oss idag är att vi tillsammans kan gå en annan väg till ett barn och inte ett potentiellt barn. 

Och nu gör vi det ihop. Istället för att han håller handen och jag får dra den tunga biten. 

Det ska bli skönt, och mitt hjärta både brister och läker på samma gång. 

Det känns spännande, läskigt och alldeles, alldeles underbart. 

Vi har många i vår hejaklack och tillsammans är vi starka på vår nya resa ❤️