Tankelimbon..
Vi sätter över en stor del av våra löner på ett konto. Så fort man börjar komma upp i en okej summa så töms det. Igen och igen.
Jag hör och läser om personer som säger "vi gjorde 3 försök, 6, 10 insättningar.
6 ivf. Sen kände vi att det var nog"
Jag är imponerad av dem. Var det så enkelt som det lät att "sluta försöka"? Jag vill gärna hoppas det. Men så tror jag inte att det var..
Vad hände sen..?
Jag har sagt förr att det blir nog sista.
Men det har bara varit ord. Nu är det mer på riktigt. Ren jävla fakta faktiskt.
Vårt liv, äktenskap tar enormt stryk av det. Jag, min kropp. Jag vet inte vem jag är längre. Eller vem jag blivit.
Att kampen om ett barn kan så innerligt rent ut sagt sabba ens liv?! Ställa det på paus?
"Tänk på annat" säger mindre vetande personer. Allvarligt?! Är de på riktigt??
Fast visst har en del hänt på tio år.
Han friade. Jag grät och grät. Det var dagen efter vårt 6e ivf. Minus igen. Han hade planerat frieriet i månader.
Den sensommaren blev jag fru.
Jag har utbildat mig två gånger.
Bytt jobb några gånger.
Totalrenoverat en stor lägenhet. Sålt den, köpt en villa. En fin, med bra gård. Bra gata. Fina dagis och skolor nästgårds.
Där emellan blev vi med hund. Den stora fyrbenta älsklingen som sååå många gånger tröstat oss.
Förra året blev vi med katt. Sen en till.
Vi har en trio nu, de älskar varandra och det har blivit trångt i soffan.
Våra vänner har fått smått både en, två och vissa hela tre gånger under den här tiden.
Släkten har växt. Och ibland krympt. Livet.
Det pågår där ute men på ett vis är jag bara en åskådare som står och tittar på.
Jag som så länge också velat haka på liksom!
En kollega är gravid. Min chef frågade hur jag känner kring det. Det tyckte jag var en snäll fråga. Trots att han bara varit min chef i 7 månader är vi så nära och han har mitt fulla förtroende. Sånt är bra.
Jag sa för övrigt att det är okej. Jag är avundsjuk, "bara" avundsjuk...han fattade.
Jag vet att oavsett vad det här försöket resulterar i så är det sista gången jag dopar min kropp med en otrolig mängd hormoner, hopp och rädsla. Men jag är så fruktansvärt rädd på hur jag kommer klara att det är just sista gången...
För övrigt tog jag tag i en rensning förra veckan, medicinskåpet svämmade över.
Det blev en enorm kasse med läkemedel som datumet passerat på. Det känns hemskt att det är så. Men skönt att jag faktiskt kan lämna in det så det hanteras rätt. Men på riktigt. Kolla! Påsen är ungefär lika stor som en ica-kasse...
Om det här är vad som är gammalt och över.
Tänk vilka mängder jag proppat i mig. Och ändå är detta bara piller...
Här bröt jag ihop lite. Jag eldade upp kartongerna. Påsen ska till apoteket.
Godnatt. Tack för att ni håller liv i bloggen.
Det betyder massor!
❤️
