Känslor
Äntligen är vi ett steg framåt.
Alla blanketter förutom vår journal är skickat till Riga och processen är igång.
Vi har önskat att få göra vår behandling mellan februari och april någon gång. Det känns ganska skönt, då har man mer tid att spara pengar och ladda mentalt.
Jag försöker tänka på vad jag äter och dricker mer nu också.
Drar ner ordentligt på kaffet och minskar på socker. Helt rätt och lätt i december månad :p
Jag kände mig vilsen ett tag. Vilken klinik, vilket land... jag behövde få komma till ett beslut.
Nu känns det skönt. Vi har tillsammans bestämt detta och ser nu fram emot det.
Jag trodde att jag skulle ha så mycket svårare att vänja mig vid tanken på äd, men det har inte varit något problem. Jag är helt okej med den tanken och ser åter igen ett barn framför mig.. så som man gjorde vid det första ivf-behandlingarna.. men med tiden suddades bilden ut.
Nu är den tillbaka igen och hoppet är större än på många år.
Mitt psyke däremot svänger ganska ordentligt just nu. Häromdagen var jag otroligt glad och pigg.
Dagen efter gav jag mannen en avhyvling och bara gick runt och grät hela kvällen. Jag visste egentligen inte varför. Jag var bara less på allt. Precis allt. Att det ska behöva vara så svårt för att få detta lilla knyte..
I formuläret vi hade från Riga fick man även fylla i "övriga önskemål" ang donatorn.
Vad skrev ni där?
Kram på er och trevlig helg!