Jag vet att jag inte skriver så ofta.. och tro mig, jag önskar verkligen att det var oftare, att jag hade något att dela med mig av som kan vara läs-värt liksom.
Men allt står så stilla nu.
Väntar på mens.. vi har fått en planering. En ungefärlig iallafall.
Det blir en procreninjektion på cd 21 igen, därefter vänta på ännu en blödning och sen boosta med progynon, östrogen för att bygga upp en fin och gosig slemhinna i livmodern.
Jag vet inte om en rispning av livmodern ska göras nu också, jag tror det..
Jag är rädd och nervös. Ett ägg... snälla, låt det vara ägget med stort Ä.
Låt oss slippa fler behandlingar. Mer tårar och mer besvikelse.
Via den här bloggen har jag fått några nya kontakter, de allra flesta på mail-stadiet än så länge. Men jag uppskattar dessa tjejer med olika bagage så otroligt mycket! Tänk om Sverige inte var så avlångt ibland och vi inte hade bott så gräsligt långt ifrån varandra!
Vi förstår varandra, vi behöver inte ursäkta oss eller förklara på djupet. Vi fattar. Så är det bara.
Häromdagen skrev en av dessa och jag om smärta.. psykisk smärta.
Vi har båda vandrat på IVF.-vägen, och svängt av till ÄD-vägen. Fått +, och sedan mist det.
Vi sörjer båda två. Och vi båda undrar, vart går maxgränsen för psykisk smärta? Vem bestämmer när det räcker, när enough is enough liksom..? Det måste ju finnas en maxgräns..? Eller???
Det är SÅ surrealistiskt kan jag ofta känna.
Här lever man hälsosamt, motionerar och tänker på vad man stoppar i sig. Är inte överviktig, har materiellt allt som krävs, massor med kärlek och längtan att erbjuda denna lilla människa. Men nope, ikke. Här ska inga barn skapas eller växa.
Men i de mest utsatta förhållandena, med misshandel, missbruk, övervikt eller kvinnor som absolut inte vill ha barn, de blir gravida. Jag. Fattar. Inte.
Jag blir så förvirrad. Och avundsjuk. Och mitt hjärta går i tusen bitar gång på gång.
Det har varit några tunga veckor. Ibland undrar jag ifall det är mer dalar än toppar, det känns som så ganska ofta tyvärr.
Jag har jobbat i två veckor nu. Egentligen orkar jag nog inte. Jag rör ihop allt på jobbet och kollegor får städa upp minamisstag. Huvudet är på ett helt annat ställe.
Borde jag jobba...? Eller ska man sjukskriva sig..? Jag. Vet. Inte.
Vet ni?
Den här veckan ska vi gå på första mötet med vår samtalshjälp.
Jag har absolut inga förväntningar, eller förhoppningar.
Men jag har en fråga, något jag vill ha hjälp med.
Och det är; när och hur ska jag sluta gråta?
Jag orkar snart inte mer.
skriven
Vill skicka massa styrkekramar!
Följt din blogg ett tag och tänker hur mycket bakslag ska en människa behöva utstå? Har själv tänkt när de negativa beskeden haglar att vi på nått sätt får de mottgångar vi får - för att vi är starka och klarar av det. Jag tror du kommer resa dig ur de här, starkare än någonsin - i slutändan.
Har funderat på hur jag själv skulle känna/tänka i din situation. Undrar om ni nu när ni ev fått en förklaring till varför inte embryona stannar hos er - om ni tänkt nått på att göra ett IVF försök med dina egna ägg? Hoppas du inte tar illa upp av frågan. Men tanken slog mig om jag var i samma situation, om jag hade velat göra ett sånt försök - men kan inte alls sätta mig in i hur det är för er <3