2

Inte så värst mycket bloggande...

Jag vet att jag inte skriver så ofta.. och tro mig, jag önskar verkligen att det var oftare, att jag hade något att dela med mig av som kan vara läs-värt liksom.
Men allt står så stilla nu.
 
Väntar på mens.. vi har fått en planering. En ungefärlig iallafall. 
Det blir en procreninjektion på cd 21 igen, därefter vänta på ännu en blödning och sen boosta med progynon, östrogen för att bygga upp en fin och gosig slemhinna i livmodern.
Jag vet inte om en rispning av livmodern ska göras nu också, jag tror det.. 
 
Jag är rädd och nervös. Ett ägg... snälla, låt det vara ägget med stort Ä.
Låt oss slippa fler behandlingar. Mer tårar och mer besvikelse.
 
Via den här bloggen har jag fått några nya kontakter, de allra flesta på mail-stadiet än så länge. Men jag uppskattar dessa tjejer med olika bagage så otroligt mycket! Tänk om Sverige inte var så avlångt ibland och vi inte hade bott så gräsligt långt ifrån varandra! 
Vi förstår varandra, vi behöver inte ursäkta oss eller förklara på djupet. Vi fattar. Så är det bara.
Häromdagen skrev en av dessa och jag om smärta.. psykisk smärta.
Vi har båda vandrat på  IVF.-vägen, och svängt av till ÄD-vägen. Fått +, och sedan mist det.
Vi sörjer båda två. Och vi båda undrar, vart går maxgränsen för psykisk smärta? Vem bestämmer när det räcker, när enough is enough liksom..? Det måste ju finnas en maxgräns..? Eller???
 
Det är SÅ surrealistiskt kan jag ofta känna. 
Här lever man hälsosamt, motionerar och tänker på vad man stoppar i sig. Är inte överviktig, har materiellt allt som krävs, massor med kärlek och längtan att erbjuda denna lilla människa. Men nope, ikke. Här ska inga barn skapas eller växa. 
Men i de mest utsatta förhållandena, med misshandel, missbruk, övervikt eller kvinnor som absolut inte vill ha barn, de blir gravida. Jag. Fattar. Inte.
Jag blir så förvirrad. Och avundsjuk. Och mitt hjärta går i tusen bitar gång på gång.
 
Det har varit några tunga veckor. Ibland undrar jag ifall det är mer dalar än toppar, det känns som så ganska ofta tyvärr.
Jag har jobbat i två veckor nu. Egentligen orkar jag nog inte. Jag rör ihop allt på jobbet och kollegor får städa upp minamisstag. Huvudet är på ett helt annat ställe.
Borde jag jobba...? Eller ska man sjukskriva sig..? Jag. Vet. Inte.
Vet ni?
 
 
Den här veckan ska vi gå på första mötet med vår samtalshjälp. 
Jag har absolut inga förväntningar, eller förhoppningar.
 
Men jag har en fråga, något jag vill ha hjälp med.
Och det är; när och hur ska jag sluta gråta?
Jag orkar snart inte mer.
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 https%3A//inutibubblan.blogspot.se:

skriven

Vill skicka massa styrkekramar!
Följt din blogg ett tag och tänker hur mycket bakslag ska en människa behöva utstå? Har själv tänkt när de negativa beskeden haglar att vi på nått sätt får de mottgångar vi får - för att vi är starka och klarar av det. Jag tror du kommer resa dig ur de här, starkare än någonsin - i slutändan.

Har funderat på hur jag själv skulle känna/tänka i din situation. Undrar om ni nu när ni ev fått en förklaring till varför inte embryona stannar hos er - om ni tänkt nått på att göra ett IVF försök med dina egna ägg? Hoppas du inte tar illa upp av frågan. Men tanken slog mig om jag var i samma situation, om jag hade velat göra ett sånt försök - men kan inte alls sätta mig in i hur det är för er <3

Svar: Hej! Och tack för dina ord och för att du läser. Det betyder massor för mig!
Jag tar absolut inte illa upp, lite kul med den frågan. Jag har inte skrivit något om det, varför vet jag inte.
Vi har tänkt en hel del på det du skriver faktiskt. Klart vi haft tankar kring IVF med egna ägg nu sista tiden.
För förmodligen är det ju den missbildade äggledaren som varit en av bovarna till problemen.
Vi frågade vår gynläkare i Sverige.
Vi har ju haft två problem vid våra minus.
Implantationen (som nu KANSKE löst sig) men även att jag svarar väldigt dåligt på stimulering och levererar väldigt få ägg. Och de flesta av dem är dessutom omogna trots otaliga försök till att få mogna. Den delen kan man tyvärr inte skylla på äggledaren...
Vår läkare sa såhär; åk till Riga och sätt in ert sista ägg. Det kommer ha en mkt trevligare miljö än de andra att bo i. MEN blir det ett minus till, då kan vi diskutera en eventuell IVF i Sverige igen.
Eftersom jag under lång tid bearbetade att göra äd så är det absolut fortfarande mer än okej att göra för oss.
Faktum är att så man väl kommit till den punkten, då är äggen hela tiden ens egna i tanken <3
Kram till dig
Anna

2 Karin:

skriven

Hej!

Har varit där du är nu. Det var det värsta jag varit med om. Tårarna tog aldrig slut och hela livet verkade hopplöst och utan mening. Jag ville ha ett barn, jag vet att det är en gåva och blablabla, det iallafall allt jag ville ha. IVF-försöken gick åt skogen, inga ägg blev befruktade och det fanns inte många av dem heller. Vi åkte till Riga, jag hade bestämt att jag ville ha barn, jag struntade helt i vilka ägg eller sperimier det var som barnen bestod av. Vi gjorde embryodonation och fick 6 fullpotts embryon. Vi har använt några och haft en enorm tur. Jag hoppas att det är er tur nu. Mina tårar slutade rinna någonstans efter RUL när barnet kunde klara sig utanför min kropp. Jag tror att det krävs mer trygghet efter att man gått igenom den här resan. Håller tummarna för ert Ägg! Blir så imponerad av alla som fortsätter utan att ge upp trots alla motgångar. Kram

Kommentera här: