vårtväntrum.blogg.se

Tiden står stilla just nu.

Samtidigt som den går jättefort, hösten bara kom, kylan, de mörka kvällarna och nu lite snö på det. 

Snart är det advent och sen jul. Tänder lite ljus, en brasa och kryper upp i soffan med mina handarbeten..

 

Idag är det fars dag. Jag har en go pappa, en farfar och en morfar. Alla är de fantastiska och jag är så glad att de alla ännu finns hos oss. <3

Grattis alla pappor. Min man också, i all hemlighet för vår miniängel där uppe.. <3

 

Tänk att jag skulle ha varit i 7e månaden vid jul... Den tanken vet jag att jag inte ska tänka.. jag kan inte göra så mot mig själv för det blir en torterande tanke. Det kommer nog aldrig att sluta göra så fruktansvärt ont. 

Att en av mina närmsta vänner kommer få sin bebis samma vecka vi skulle haft BF. Det gör ont. Så otroligt ont.
Jag försöker hantera det och är glad att hon vet vad som hände oss. Hon kladdar inte sin graviditet i ansiktet på mig. Hon respekterar mig. Och jag henne. 

 

Ibland då jag går på stan eller på promenad och möter en kvinna kan jag tänka "undrar om du är lycklig? Undrar om du har dina äggledare kvar..?"

Knäppt va!? Som att äggledare är nyckeln till evig lycka. Ha! 

Jag vet inte varför jag gör så... jag har däremot alltid varit en grubblare. Minsta lilla bekymmer och jag grubblar ihjäl mig på det. Länge. Ibland i år. Väldigt energikrävande om det är något jag inte kan släppa.

Med tiden har jag såklart lärt mig att sålla bort mycket, att inte hänga upp mig för mycket på saker och ting.

Men såklart kan vi alla få våra bakslag. 

 

Jag tror inte att jag berättat att min/vår terapeut i princip tvingade mig att äta stämningshöjande tabletter. 
Såna som är "ofarliga" och inte beroendeframkallande, samt att man kan äta dem om man är gravid.

De är alltså ganska snälla bland djungeln av piller inom psykisk ohälsas område. Jag jublade inte av förtjusning.. men lydde hennes råd.

Well, de hjälper mig. Mycket. De där extremt djupa, svarta hålen jag föll ner i flera gånger per dag blir färre. Och inte lika djupa. Jag faller fortfarande men inte längre lika djupt och det är dessutom så mycket lättare att ta sig upp igen.

De planar ut känslorna. Tyvärr även det som är bra i livet. Inget är längre JÄTTEjobbigt. Vilket betyder även att inget längre är JÄTTEroligt. Kan låta otroligt trist va? 

Men just nu är det betydligt fler fördelar med att äta dem än nackdelar. Min man säger att jag är mer mig själv, och att jag inte gråter lika ofta. Han har rätt.

Men min fråga är nog mer..... VEM är jag när jag "är mig själv..?" jag har nog tappat bort mig själv på den här resan.. Anna för 8 år sedan är inte samma tjej som hon är idag. Med eller utan piller.

Just nu räddar dessa piller mig och vår vardag väldigt mycket. Jag tror inte jag hade börjat orka jobba igen utan dem. Något som behövs för ekonomin då alla behandlingar så väldigt dyra...

Därmot är jag fortfarande väldigt skygg och hemmakär. Hemma"mongo" kallas jag ofta. (!?)
Jag har lovat att följa med på en julfest. För mig känns det stort... något som är en så väldigt självklar grej för många andra. Jag undviker mycket kollegor och väljer skift då det är mindre personal. Är ständigt orolig för att bli tillfrågad vart jag varit i 2 månader.. för jag vet inte vad jag ska svara.. 

 

Och varför skriver jag det här.. För att jag tror verkligen inte att alla som går igenom liknande orkar dela med sig och berätta om de mår dåligt. Alla gör inte det. Men många gör det. Många äter "lyckopiller" för att orka. Det är aldrig något man vill skylta om. Orkar vi inte med oss själva under resan, hur ska vi då orka genomföra behandlingarna? Vi är så oss själva tvingade att ta till det som krävs för att vi ska kunna må så bra som vi har förutsättningar att göra.

Jag har som mål att må så bra jag bara kan och har förutsättningar för att göra vid varje FET/ET. 
Jag kan inte säga "jag ska gå ner 3 kilo till nästa behandling", "jag SKA sluta helt med kaffe och all koffein", "jag ska sluta med allt socker i min kost", "jag ska motionera minst 4 gånger i veckan"

För DÅ kommer ägget fastna och jag bli gravid."

 

Jag har testat allt det, och mer än så. Ägget/en har inte fastnat för det. Det har bara skapat en stress inom mig. 

Jag säger istället "jag SKA leva så bra som jag bara orkar, kan och har energi till. Jag är viktigast i mitt liv just nu. Min man betyder massor, men för att vara en bra fru måste jag även ta hand om mig själv. Det kan ingen göra åt mig. Jag får bra verktyg, och jag kommer använda dem. Och jag reser mig, sakta men säkert."

Till våren får vi förhoppningsvis nya ägg. Då ska vi vara redo igen.

 

Kram på er