Kliar i fingrarna..

Jag är så vansinnigt rastlös!
Tiden står stilla, TOTALT! 
Inget händer.... den förbaskade journalen har ännu inte kommit. Men efter lite påtryckningar vet nu att den skickas idag eller imorgon.
Äntligen. Vi kan inte komma vidare utan den.
Kliniken ställer ju en mängd frågor. Min journal är mitt facit.
 
Det här tär på mig. På oss. Jag tappar all energi bara jag kliver ur sängen. 
Det är så mycket jag vill göra, pynta, pyssla, baka. Njuta.
Till och med städa. Men energin bara rinner ur mig.
Jag blir pipig och gnällig. Säkert ganska otrevlig också. Fräser åt folk. Spec ett syskon och min pappa. 
Dom har / ska utomlands. Jag är ekonomiskt ljusår från att kunna unna mig, oss det. 
Måste dom då knöla upp det in my face varje dag? Med bilder och kaxiga sms. 
....* bara håll *.... känner jag. 
Jag skulle givetvis aldrig kunna säga så åt dem, de skulle bara fräsa att jag är missunsamm och bitter.
Kanske? 
Kanske inte? 
Jag är egoist numera. Kom inte och gnäll över ett sketet bekymmer med en kollega som pratar skit, en jobbig chef eller ett ben som värker. För mig är allt bagateller just nu. Jag, vi har det värst.
Och den känslan är väldigt otrevlig. 
Men inte ens det orkar jag bry mig i.
 
Allt går i perioder, det vet jag. Nästa vecka kanska jag studsar av glädje och energi. 
 
Vi tar en dag i taget <3