Att mixtra med dygnen

Jag har bytt tider på jobbet. 
Jag har själv valt att jobba natt under några månader. Det är lugnare så och mindre människor, mindre att hålla koll på för mitt röriga sinne. 
Nackdelen är att man är mer trött och mixtrar med dygnen. 
Hur många gånger sista tiden har jag inte satt upp mig på träningspass för att i sista sekunden avboka. 
Jag orkar inte, har ingen lust.  
Samtidigt som jag vet att man blir piggare av träningen. Men.. jag lyssnar dessa gånger på den där rösten som säger "radera allt du inte tycker är väldigt viktigt eller roligt och försök att vila" och jag vilar. Sover, slumrar. Överallt och i vems soffa som helst. Tröttheten känns oändlig vissa dagar..

Jag fick ett brev av läkaren jag träffade för ca 10 dagar sedan och hon skrev att alla mina prover såg bra ut. Att mina magproblem med största sannolikhet kommer från stress. 
Skönt att höra! 
I samma veva kom mensvärken och gav mig där där "fuck you"- känslan igen. 
Tänk att jag blir fortfarande så arg varje gång. Arg på att kroppen visar att den fungerar men även att jag inte lyckats nu heller. 
Med andra ord, förbannade jäkla "friska" kropp! Vad jag är arg på den. Fortfarande..

Äntligen fredag

Åh vad skönt det är med fredag och en helg som ligger en runt knuten. 

Jag har torkat mina tårar nu, min vrånghet är tillbaka och lite energi till att träna också. 
Det gör mig gott och jag hoppas att ångestattacker och paniken håller sig borta nu. 

Jag var hos terapeuten i måndags och det var som att lösa upp en propp i mitt hjärta.
Fler tider är planerade och det känns skönt att jag går hos någon som känner till vår historia och förstår, oavsett om jag är ensam där eller med maken. Hon känner oss och det känns tryggt. 

Att jag åter igen håller på att resa mig betyder inte att man är lika stark som innan. 
En del av oss går sönder för varje misslyckande och vi blir mer och mer naggade i kanterna av detta. Vi söker alltid efter något nytt att prova och snart är mina idér slut.. forskningen går framåt, Sverige godkänner mer och mer behandlingar.
MEN det betyder inte att vår "energi-limit" är obegränsad. Inte heller vår ekonomi. 
Vi bor inte i Stockholm eller därikring heller, utan flera timmar därifrån. Vilket gör att alla dessa kliniker man får tips om känns överjävligt långt bort ibland. 
För oss går det snabbare att ta flyget till Riga än att åka till Göteborg.
Den bittra sanningen. 

Det är ju faktiskt en familj och barn vi vill ha i slutändan.. hur det än nu löser sig.. 

Trasig i själen

Tiden går fast jag står stilla. Stilla där i min avgrundsdjupa svarta grop. 
Så känns det ofta, men inte jämt. Där emellan finns ljusglimtar då man blommar upp igen, får lite jävlar-anamma och energi tillbaka. 
Ork, kraft och psykisk styrka till att orka resa sig igen. 
Men. För varje gång det där jävliga minuset hångarvar mot oss blir det svårare att göra det. Längre väg att ta sig tillbaka på. 

Jag ska inte hymla med att det var och är riktigt tufft den här gången. Något inom mig passerade en gräns som jag visste fanns men inte vart bara. Det gjorde och gör ondare än vanligt och jag kraschade mentalt. 
Det kom inte direkt. Det tog några dagar. Tills jag var ensam hemma, bara jag och alla tankar. Där och då på köksstolen hände något och jag fick mitt livs första panikångest-attack. Och fler har därefter följt. 

Jag har ganska snabbt insett att jag behöver råd och hjälp nu, med att få verktyg för hur jag ska göra med alla tankar då de kommer. De där rädda oroliga som bara invaderar mitt huvud. Att jag är kass, oduglig. Kastrerad och skadad. Inte brukbar att bära ett barn, att inte få göra min man till pappa. 
Uppfylla hans högsta önskan. 

Jag kan inte med ord beskriva hur man mår och hur kroppen reagerar vid dessa tillfällen. 
Mitt annars raska jag, tränings och matgladja jag, städmani och kontrollfreaket. 
Det försvann. Kvar är ett ledset skal av mig.
Men. Inte varje dag längre. 
Jag smsade vår terapeft. Hon vi hade förra året då vi fick vårt X. Hon är den ende jag tror kan förstå vad jag menar då jag nu bad om verktyg att använda när jag tror att hjärtat ska brista. 

Hon hade så pass fullt att vi bara kunnat prata i telefonen men på måndag ska jag dit. 
Och det ska bli skönt. 


Idag däremot hade jag min läkartid jag fick vid min sista magkatarr. 

"Du behöver utreda din mage" sa en läkare och vips hade jag en tid på en hälsocentral. 
Det visar sig att läkaren är toppen. 
Hon bekräftade mig, mina känslor, satte ord på dem och sa exakt vad jag redan känner:
"det är inte magen det är fel på...din själ är trasig" hennes dom: en mentalt stressad kvinna mitt i en livskris som lägger lite väl mycket på sig själv och tror att hon kan uppnå orimliga mål. Hon var bra som sagt och det var skönt att ha besöket gjort. Dessutom togs en mängd prover på mig vilket känns väldigt skönt. 


Jag har valt att dela väldigt mycket här i bloggen från mitt innersta, tankar och funderingar. Ofta kan det låta väldigt nattsvart och emellanåt är det även så. 
Det är tungt helt enkelt och man blir lätt väldigt egoistisk och kan inte för sitt liv se andra problem än sina egna. 


Vi kommer försöka igen med vår lilla flinga i frysen. Men inte före jag mår bättre. 
Dessutom är jag nu uppsatt för en hysteroskopi som jag bett om. Jag har även fått mail och kommentarer, tips och råd. 
Det uppskattas så mycket! 

Just nu överväger jag väldigt mycket, till och med att be en annan kvinna bära barnet, bara jag får min efterlängtade familj. 
Skriv gärna till mig, jag lovar att svara även fast det kan ta sin tid ibland.  
Ni gör oss starkare ❤️