Det här med arbetet
Tyvärr då mest behandlingar. Men ändå. Det har gett mig, oss möjligheter iom vi har haft råd..
Min man har också ett fast arbete och en bra lön. Vilket är en väldigt skön säkerhet också såklart.
De sista åren har jag medvete jobbat massor. Och på mycket obekväma tider. Som då ger mer pengar i plånboken och även till behandlingar.. men tanken har alltid varit att jag ska ha en bra föräldrapenning. Som baseras på vad jag innan tjänat.
Det har varit min drivkraft och en typ av mål.
Men sista tiden har jag känt att jag vill ut. Bort från arbetet jag idag har. Faktum är att jag många dagar hatar det. Jag minns inte sist jag kände att det faktiskt var kul att gå dit.
Varför är en blandad kompott. Jag har ingendirekt vän på jobbet, finns ingen där som jag känner mig glad med, eller som jag skulle vilja umgås privat med eller dela tankar och känslor med. Ingen.
Min chef är snäll, men för mesig för att vara chef. Inget händer liksom. Jag har under väldigt lång tid sagt att jag vill utvecklas, göra något annat och få någon typ av ansvarsområde. Inget händer mer än att fler "måsten" läggs på
mig och kollegor.
Vi hinner inte med oss och många mår dåligt.
Företaget skryter ofta i media och sociala medier med att det går så bra. Men personalen mår dåligt.
Jag har så länge velat söka andra jobb men hindrar mig själv just för att jag idag har ett fast jobb. Idag kan jag säga "jag ska iväg imorgon på ett ultraljud" osv. Och det är okej.
Vilken arbetsgivare skulle vilja höra det från en nyanställd? Börja från ruta ett med lön, provanställning mm.
Tankarna bara snurrar och för varje dag som går vantrivs jag mer och mer.
Jag vill bara trivas och ha en fast punkt.
skriven
Sök nytt! Vi tillbringar så mycket tid på våra arbeten att det ska kännas meningsfullt och kul att vara där. Det löser sig med föräldrarpenning osv. Barnen kommer ju ändå när de kommer oavsett hur mycket vi planerat för det. Omöjligt att planera. Ännu viktigare som ofrivilligt barnlös att leva livet så gott man kan och inte fastna i nått man mår dåligt över för att det vore mest praktiskt. Vi lyckades med fjärde ivf:en efter nästan 10 år i barnlöshetsträsket, just då (nu) hade jag startat eget och bara haft det i 1,5 år. Det går det med.. Massa pepp och Kramar till dig!