Kliar i fingrarna..

Jag är så vansinnigt rastlös!
Tiden står stilla, TOTALT! 
Inget händer.... den förbaskade journalen har ännu inte kommit. Men efter lite påtryckningar vet nu att den skickas idag eller imorgon.
Äntligen. Vi kan inte komma vidare utan den.
Kliniken ställer ju en mängd frågor. Min journal är mitt facit.
 
Det här tär på mig. På oss. Jag tappar all energi bara jag kliver ur sängen. 
Det är så mycket jag vill göra, pynta, pyssla, baka. Njuta.
Till och med städa. Men energin bara rinner ur mig.
Jag blir pipig och gnällig. Säkert ganska otrevlig också. Fräser åt folk. Spec ett syskon och min pappa. 
Dom har / ska utomlands. Jag är ekonomiskt ljusår från att kunna unna mig, oss det. 
Måste dom då knöla upp det in my face varje dag? Med bilder och kaxiga sms. 
....* bara håll *.... känner jag. 
Jag skulle givetvis aldrig kunna säga så åt dem, de skulle bara fräsa att jag är missunsamm och bitter.
Kanske? 
Kanske inte? 
Jag är egoist numera. Kom inte och gnäll över ett sketet bekymmer med en kollega som pratar skit, en jobbig chef eller ett ben som värker. För mig är allt bagateller just nu. Jag, vi har det värst.
Och den känslan är väldigt otrevlig. 
Men inte ens det orkar jag bry mig i.
 
Allt går i perioder, det vet jag. Nästa vecka kanska jag studsar av glädje och energi. 
 
Vi tar en dag i taget <3
 
 

Blodgrupper

Sånt som man aldrig tänkt på innan kommer nu upp i olika frågeformulär.
Vilken blodgrupp har jag, mannen och vilken önskar vi att donatorn har?

Som tur var är vi blodgivare så vad Vi har är lätt att svara på
Men då en av oss är RH negativ och den andre positiv blev valet på donatorn lite omständligare.
Börjar man läsa om blod och blodgrupper inser man vilken vetenskap det är.
Och inte ett dugg enkelt.
Man kan ge till den ena men inte ta emot från samma te x.
Tur att vi får vägvisning inom detta.

Ang att berätta för omgivningen...
vi har tills nyligen hållt allt för oss själva. Några vänner har vetat men inte fler.
Inte ens våra föräldrar.

Nu har vi berättat för föräldrar och våra chefer. Det blir i längden otroligt jobbigt och inte hållbart att vara tyst. Tror det blivit så för att vi visste att det inte finns någon kunskap eller förstående. Alla runt om oss har många barn. Inga uppenbara problem med andra ord.. hur ska man då ens kunna sätta sig in i vår situation? Smärtan?

Våra chefer visade sig otroligt förstående och tillmötesgående.
Våra föräldrar tog det bra. Mamma grät. Inte oväntat iofs. Att hon upprepade gånger drömt att jag en dag får en dotter vet jag. Första gången hon berättade det var för tio år sedan.
Hoppas hennes drömmar visar sig vara en sanndröm oavsett hur lång tid vi ska behöva vänta.

❤️

Att välja

Jag drömde att jag födde en son. Jag höll honom hårt hårt och ingen fick ta på honom.. men barnvagn hade vi glömt att köpa däremot. Så jag bar honom istället. 
En sån där härligt verklig dröm som man vill tillbaka till då man väcks av en ringsignal..
 
Jag berättade för maken. Och för mamma. Men hon sa "jaha, å jag som alltid trott du ska få en dotter" (!?)
 
Vår läkare skickade alla papper som behövdes till gynekologen i Stockholm och samordnaren därifrån och mot Riga ringde. Det var en klinik jag inte ens visste fanns. Den hette EGV Riga.
Kvinnan var svensk och trevlig. Vi pratade länge och allt kändes bra. 
När jag sedan gjorde en enkel koll på familjeliv om kliniken verkar den inte alls vara omtyckt. Hemsidan var dålig så den hjälpte mig inte ett dugg.
Många rekomenderar AVA Riga eller IVF Riga. Kanska ska man ta en av dem istället... det som dessa kliniker verkar ha gemensamt är att man endast behöver åka dit för att lämna simmare och sätta in ägg.
Inget besök då man "bara pratar" vilket jag kan tyckte är bra. 
Vi kan lika gärna prata i telefon och via skype.. 
 
Om någon som läser har varit med om ÄD så skriv gärna, berätta.
Vi blir så glada. Det är en djungel där ute!
 
Vi pratar och funderar mycket på den delen om och vilka man skall delge själva äggdonationen för.
Att göra IVF är vanligt och inget vi skryter om men inte heller något vi döljer jättenoga. Äggdonation däremot känns så privat, så intimt och "vårat". Vem har med det att göra?
Hitintills vet mina föräldrar, hans föräldrar och ett syskon. Känns som att det kan stanna där.
Förhoppningsvis får vi en dag även berätta för ett litet barn om vår långa, långa väntan.
 
Jag, vi är så redo för det här. Nu gäller det bara att hitta rätt. Sverige släpper vi.