12 månader senare

Så kom årsdagen av det efterlängtade plusset. 
Jag minns den som igår. 
Hur vi stod där med det digitala testet som tickade.

Vi var så jäkla glada. Vad vi grät och vad vi kramades. 
Det var så overkligt. 

Overkligt blev det senare också. 
Men i 3veckor fick vi känns den där lyckan. 

Jag vill känna så igen. 
✊🏼❤️

Det blir inte alltid som man tänkt

Så mycket som hänt sen sista inlägget. 
Har inte orkat dela allt, behövt bearbeta själv. 
Ni får en "snabb" variant här. 

Någonstans inom mig blev jag tidigt orolig över denna grav. Det var helt enkelt "nått" som inte stämde. 
Min fantastiska läkare ville ha in mig på ett tidigt ultraljud för att stilla oron. Men vi får i sista sekund ställa in då hon blir sjuk. 
Jag ringer då vårt vanliga gyn, förklarar läget och får en tid några dagar senare i v6+6.

Väl där träffar vi en otrevlig och nonchalant läkare som ifrågasätter vårt plus och vår oro. Väl i gynstolen säger han "jamen mår du illa då? Känner du dig gravid?"
Vad är det för dumma frågor?!
Då jag just berättat om mina 7 positiva gravtest och hcg-blodprov?!

Han hittade inget foster. 
Hcg togs. Det var högt. Ett till togs två dagar senare. Det var ännu högre. 
Min vanliga läkare blev fundersam nu och efter sin sjukdom valde hon att bryta sin semester och göra ul på mig under tisdagen. 
Den läkaren håller till nästan 30mil från där vi bor. 

Iom vi hyrt sommarhus en bit från den staden var det för oss inga problem heller. 
Om inte...

Det började så smått på morgonen i bilen på g till vår första semestervecka. Värk i buken. Riktig hemsk värk. Två alvedon och en timmes vila så var det över. Men dagen efter kom det tillbaka och nu med full kraft.

 Magen svällde upp och jag fick jätteont.
 Ett samtal till läkaren och några timmars vila sen skulle dagen vara över och morgonen därpå skulle vi göra ul med läkaren. Den natten var hemsk.

Vi träffar läkaren. Min buk är nu otroligt uppsvälld och jag är yr. Jag kan inte gå normalt och ser ut att vara gravid i 7e månaden. 
Och väldigt väldigt orolig. 
Nått är verkligen fel. 

Inget foster syns. Som väntat. 
Tårarna kommer. Och förvirringen. 
Jag har högt hcg. Så vart är fostret??? 
Vart är vår miniatyrbebis? 
Hon letar och undersöker. Höger äggstock sen knepig ut. Eventuellt syns en puls där. Men allt är en röra. 
Vad tittar vi egentligen på?

Lugnande ord och en akutremiss till stadens sjukhus, gynavdelningen. 
Vi är alltså i helt "fel" stad med detta bekymmer. Och nu har jag så ont så jag knappt kan gå. Min man lotsar oss rätt. 
En hjälpsam undersköterska tar hand om oss. 

Sen går allt fort. Ett helt gäng av underbara människor tar hand om oss. Uskor, ssk, läkare, narkospersonal och mer läkare. Såsmåningom även personal på uppvaket och gynavdelningen. 

Från att vi kom in tog det ca 2 timmar så var jag sövd och akutopererad. 
Jag var innan helt på det klara med att jag med största sannorlikhet drabbats av ett X. Ett utomkvedshavandeskap.  Vår bebis har alltså valt att slå bo i äggledaren istället för i livmodern. Något som vid ivf dessutom är väldigt ovanligt. Men kan hända. 
I vecka 7-8 blir det därför väldigt trångt och ofta spricker då äggledaren. 
Det var det som hade hänt. Förmodligen under måndagen då jag fick så ont.

Min buk var blodfylld och äggledaren i trasor. Och fostret var innan dess utom räddning som så alltid vid x. 

Fem timmar efter vårt första möte med vår läkare vaknar jag upp och ringer min man. 
Det första jag får ur mig är 
"Nu har jag inte längre ont"

Jag tittade ner under täcket. 4 stora förband. Det räckte med titthålskirurgi och vårdtiden kommer bli kort. Bra. 

Jag är fortfarande omtumlad och otroligt positivt överväldigad över det bemötande vi hela tiden fått i denna stad. Jag har blivit så otroligt bra behandlad och fått träffa så otroligt bra läkare och annan personal. Det är i såna här stunder värt så mycket. 

Jag fick ett eget rum. Men visste inte hur op gått. 
Vad fanns kvar och inte? Kunde dom rädda äggledaren?

Jag fick träffa en som opererade mig. Hon berättade att som vi sett innan op var det ett x. Vår bebis hade bosatt sig i vänster äggledare och vuxit. Den brast och vad utom räddning. Det hade blött mycket. 
Det fanns inget jag kunnat gjort annorlunda och det är skönt att veta.
 
Smällen kom sen. När hon berättar om min högra äggledare. Den var obrukbar och missbildad.  Hur länge den varit det är omöjligt att veta men hon visade med bilder och förklarade hur ofunktionell den var för min kropp. Förmodligen låg den dessutom och störde för våra implanterade embryon. Tydligen ger ibland såna äggledare ifrån sig en typ av giftig vätska. Inget som är bra för miljön i livmodern. 
De valde att ta bort den. 

Jag behöver nog inte förklara hur ledsen och tom jag kände mig. Jag vaknade den morgonen med ett litet hopp om att få se vår bebis på en skärm. 
Istället somnar jag på ett sjukhus utan bebis och utan äggledare. 

Det har gått två dagar nu. 
Igår kom jag tillbaka till stugan vi hyrt. Jag har sovit en hel natt och smärtan efter operationen är hanterbar med hjälp av smärtstillande. 

Vår andra läkare har förklarat för oss att detta kan vara bra för oss. Att det är bra min högra äggstock togs bort. 
Man ställer sig frågan hur detta inte kan ha upptäckts tidigare men läkarna säger att den endast skulle setts med titthålskirurgi. Något som på mig inte gjort då det inte funnits anledning. För vi har alltid varit oförklarligt barnlösa. 

Mina äggstockar är kvar. Och min livmoder är oskadd. 

Nu ska vi, jag läka ihop och bearbeta allt som hänt. 

En dag ska jag bli gravid igen. 
För vi vet att det går ❤️




Lite svårt att förstå

Vi har gjort så många behandlingar. 

Så många återföringar och fått så många minus. 
Mitt huvud kan inte riktigt ta in att vi faktiskt plussat. 
Att det inte blev minus.
 Att vi är världens lyckligaste!!!
Som att någon en dag kliver in här och tar tillbaka sina positiva graviditetstest. 
Att någon driver med mig. 

Tänk att en eller båda av dessa vackra embryon faktiskt valde att stanna hos oss. 

Vi är så glada, men allt känns så overkligt.