2 månader
Idag åkte jag nästan 50 mil. För ett ultraljud och en "LEI", rispning av livmodern. Det tog ca 15 minuter.
Heey!
Men allt var okej. Eller ja, det som gick att se. Min vänstra äggstock har tydligen bestämt sig för att byta läge efter operationen. Det blev ju mer plats där inne då så en ommöblering är gjord och därmed gömde den sig idag. Typiskt.
Men efter lite mailande med Riga och vår snälla koordinator Veronika så fick vi klartecken att starta behandlingen inför FET2. Yes!
När jag satt där i bilen och tankarna for iväg slog det mig plötsligt att idag är det exakt två månader sedan allt gick åt helvete.
När jag vaknade upp ur narkosen med fyra stora kompresser på magen, pipande maskiner och en sköterska som såg på mig med ledsna ögon...
Två månader av tårar, sorg, en del ångest, längtan att få börja igen och såklart en del smärta. Men även massor av kärlek.
Jag trodde det hade gått längre tid. Så har det känts... varje dag har varat så länge.
Ändock är jag så evigt tacksam för mycket.
Min man. Han är bäst. Att vi bor i ett land med helt okej sjukvård. Och speciellt för att jag lever.
För hur man än vänder och vrider på det så tillbringade jag nästan ett dygn med smärta innan jag blev opererad. Ett dygn med en brusten äggledare som blödde. En buk full med blod. Den tanken kommer till mig lite då och då.
Tänk om jag inte hade vaknat igen dendär morgonen i vår hyrda stuga tisdagen den 11e juli.
Men lika fort jag avslutar tanken så känner jag också; allt gick bra, dom tog hand om mig och idag mår jag bra ❤️
Nu laddar vi batterierna för Äggdonationsförsök 1.3
✊🏼✊🏼