Hormonfri för första gången

Jag fick nog och mailade Uppsala. Vi har inte ens blivit upptagna på deras donationsmöte än. 
Mötena hålls varje måndag och då beslutas om paren blir godkända eller inte. Efter det börjar de söka en passande donator. Skillnaden på Sverige och utomlands i det fallet är att jag och maken inte är med i den delen av processen. 
Kliniken väljer donator. Punkt slut. De har tagit våra kroppsmått och hår - och ögonfärg. Det räcker. 
I svaret fick jag även veta att de har sommarstängt hela juli och augusti. Satan. Eftersom att vi inte ens kommit till "godkända" stadiet så är det inte svårt att räkna ut att det inte blir någon behandling före sommaren. Tidigast i september alltså. 

 Är det något jag lärt mig med alla behandlingar så är det att det tar tid, att få vänta. På allt. Oftast på sjukvården. Köer. Ibland får man vänta på min kropp också men inte lika ofta, eller länge. Eller den bästa väntan, ruvarperioden. Kort i sammanhanget (12-28 dagar) men inte mindre torterande för det. 
Utomlands är det annat, hela "göra-barn-industrin" känns ibland som ett fulspel när man surfar runt på olika kliniker i olika länder. Bästa, snyggaste och coolaste hemsidan möter den enklare men med betydligt lägre priser. 
Man måste vara cynisk och frågvis, och göra en massa egna efterforskningar för att känna att man tar ett tryggt beslut. Man är faktiskt ganska utlämnad och ensam. 
Därför är känslorna väldigt blandade nu. Att göra det i Sverige känns tryggt. Kommunikationen är felfri och man förstår allt till 100%. Det känns skönt och enkelt. Vi behöver inte ta ledigt i flera dagar för varje besök eller ta flyget, vilket betyder mer pengar kvar i plånboken. 
Men sen har vi det andra. Att det tar sån tiiiid. Sverige har oftast brist på donatorer. Och därför en längre väntetid. 
Dessutom görs inga behandlingar här som inte är evidensbaserade. Dvs de har en bevisad effekt.Till exempel att predinisolon som dämpar immunförsvaret skulle hjälpa, eller intralipiddroppet.. det är synd. 

 Jag deppade ihop där ett tag. "efter sommaren" känns långt bort nu. 
 Kanske har jag åldersnoja igen. Varje vår får jag det då födelsedagen närmar sig. En till födelsedag utan ett +. 
 Men sen när vi pratade om det så lättade det. Som min fina andra hälft sa, tänk att det är första sommaren på säkert 5 år du inte är fullproppad av hormoner. Tänk att din kropp faktiskt kan få en paus nu och vi kan göra allt vi planerat utan att behöva rätta oss efter en behandlingsplan. Det kan vara bra, vi måste se på det så. 
Jag skulle ljuga om jag sa att han har fel. 
 Jag ska försöka tänka så hela tiden. Dippar kommer man alltid att ha men att istället lägga fokus på det roliga vi har planerat. Det är en utlandsresa igen, tre olika konserter, flera bröllop är vi bjudna på också och sen en extra lång semester på det. Jag kommer att förlänga gymkortet och ta hand om kroppen på bästa möjliga sätt. 

 Jag har haft det sämre. Ta hand om er och tack för att ni läser, det betyder massor <3

Kommentarer:

1 Anonym:

I Falun kan du nog komplettera med intralipiddropp?

Svar: Hej! Ja jag ska kolla upp det :)
vartvantrum.blogg.se

Kommentera här: