vårtväntrum.blogg.se

Hej på er!

 

Ujj vad jag har ångest över hur länge sen det var jag skrev något. 

Allt och inget har hänt sen sist. Jag har deppat, gråtit, avundats på nyfödda bebisar, svurit och däremellan renoverat och jobbat. Jo sen har jag blivit bättre på att ta tid för mina vänner och mig själv. Gå på bio med en väninna, äta en tjej-lunch på 2 timmar eller bara gå ut och dricka massor med vin. Härligt!
Livet rullar alltså på, vare sig man vill det eller inte. 
Min vän har fått sin bebis, en totalt perfekt liten varelse som är bland det finaste jag sett.
Att hon lägger bebis i min famn bara sådär självklart då jag kommer hem till dem känns så härligt.. där kunde jag ha stannat för alltid. Lukta och känna på den lilles perfekta hud. Underbart <3

 

Någonstans där emellan alla vardagar ramlade ett nytt brev ner i brevlådan från reproduktionsmedicin i Uppsala.
De där breven har en förmåga att komma då man behöver bli påmind att man faktiskt inte är helt bortglömd, men att det är en väntan på allt. 
Brevet sa att jag och mannen skulle vara på plats den 8e mars, i torsdags alltså för att träffa en läkare.

Mötet gick mest ut på att se så min kropp och livmoder är i bra skick och ett kortare samtal.
Nu väntar vi på ett papper som godkänner oss för vidare behandling och därefter lite mer väntan på att bli matchade med någon donator. Håll en tumme eller två för oss. Det rör på sig!

 

Läkaren frågade oss varför vi ansöker om att få donera ägg då jag har egna..?

När jag råkar ut för liknande frågor blir jag lite förnärmad. Och osäker... det känns som att jag måste försvara mig, eller vårt val av att byta inriktning på våra försök. Jag svarade som jag känner, att någonstans måste man nog släppa tanken på "sina" ägg och bekanta sig med att byta bana. Efter 9 fullbordade försök med mina egna ägg men inte ett pluss i sikte känns det verkligen som att jag försökt. Eller..?

När har man rätt och säga "det är nog nu" ? 

Jag har bearbetat detta så länge så vilka ägg som än flyttar in i min livmoder kommer från den dagen att vara endast mina och ingen annans. 

 

För drygt ett år sedan kom det ett mail från en tjej. Hon presenterade sig och skrev att hon jobbade på SVT. De skulle göra ett nytt program som sträckte sig över ett år. Det skulle handla om människor som ville förändra något i sitt liv. De undrade om jag och min man ville vara med och dela vår resa till att skaffa barn. 
Programmet hette "Idag om ett år"

 

Känns det igen? Det hade premiär i tisdags på SVT1 klockan 20.00

 

Vi kände oss hedrade men iom vi inte är offentliga med vår barnlängtan så tackade vi nej.
Jag såg programmet och de fick uppenbarligen tag på ett annat par, som gjorde "vanlig" IVF och ett år senare visar upp en nyfödd liten perfekt bebis. Härligt! 

Ni når oss fortfarande på mailen [email protected] och vi svarar på alla mail <3 

Tack till alla för att ni finns där ute och hejjar på oss!
Ni behövs :)