vårtväntrum.blogg.se

Jag kände att jag inte ville dit igen, att jag bara blev stressad av att ha en tid dit och vi bestämde för att pausa med besöken. 

Efter det gjorde vi FET2 och fick ännu ett minus. Eller vi fick ett svagt plus. Sen minus. Men minus är minus. Världen rasar en stund, man gråter lite. Kastar ibland något i väggen och hatar världen i några dagar. 

Sen vänder det igen och man söker sig till en ny plan. 

Jag är den som aldrig sitter still i båten och kastar mig direkt på tåget igen. Men väl på det tåget kan jag sitta lungt ett tag, mellan behandlingar och minus måste man ta sig tid att läka ihop och återhämta sig för att orka med kommande plan. 

Jag har i skrivandet stund gjort 9 färska IVF, två frysta försök, ett avbrutet IVF, ett färskt Äggdonationsförsök med IVF och därefter 2 frysåterföringar av de äggen. 

14 återföringar får jag det till. Ett år har 52 veckor och jag räknar ut att mellan 1,5 och 2 år effektiv tid har jag varit under behandling. Jag har "ruvat" ca 39 veckor. Det är ca 150-200 lutinus och hur många sprutor det är vill jag inte ens ta reda på. Många ica-kassar har jag lämnat in på apoteket. 

En gång tvingade de mig att redovisa hur jag fått tag på alla sprutor och visa leg. 

När de väl fick upp min medicinlista i datorn blev det knäpptyst och de tog mig kasse utan vidare diskussion. Dit.Går.Jag.Inte.Tillbaka.

Men hur som helst så hade vi idag ett återkopplingssamtal inbokat med psykologen. 

Jag hade ingen som helst lust men höll tyst och gick dit med mannen. 

Jag kände hela tiden känslan; jag får inte ut något av det här längre. Alls. Hon tvingar mig att fortsätta med mina satans piller å vitaminer. Jag lovar att jag ska. Hon ställer tusen frågor och det känns inte som att hon ger sig fören hon får mig att gråta. Och då säger hon "jaamen hörni nu måste vi sluta"

Tack. 

Vi bokade inte fler tider. Jag vill inte. Jag vill slicka mina sår själv när jag vill och om jag vill.

Däremot ångrar jag inte en sekund att vi hamnade hos henne där i somras när hela världen rasade under våra fötter. Hon fångade upp mig och tvingade mig till att ta tag i mig själv. 

Det har gått 9 månader nu. Jag är långt ifrån bra men det går åt rätt håll. Det jag jobbar allra mest är sorgen över att ha mist mina äggledare. Sorgen över att aldrig kunna bli spontant gravid, att aldrig mer kunna hoppas på ett spontant mirakel. 

Istället hoppas vi på ett planerat mirakel.