”Varför bloggar du?”
De tyckte det var konstigt, onödigt och var uppenbart livrädda för att vi skulle "outa" oss. Att någon skulle förstå vilka vi är. De trodde dessutom att jag skrev ut hela namnen och all personlig information.
Att man helt enkelt inte kan vara anonym.
Av någon anledning är de uppenbart skrajja för att "folk ska fatta"(?!?)
Hur dom ens orkar tänka på det vet jag inte. Vi bestämmer väl helt och hållet själva för vilka vi berättar för.
Och "veta om det" menas alltså; vilka som vet att vi försöker skaffa barn, att vi försökt i flera år. Och gud förbjude, att jag dessutom skriver om det på internet!!
För nix. Vi är inte "öppna" med det, vi delger de vi vet har tystnadsplikt eller de vi känner att vi vill berätta för. Inte fler.
Jag har inte delat adressen med dem. Och tror inte heller att de försökt hitta hit..
För en sak har de totalt missat och det är hur fin kontakt jag fått med andra i samma situation, fått information, ventilera egna tankar och omvandlat tårar till ord.
Hur lite jag gett men hur mycket jag fått tillbaka.
Att Här finns det människor som läser och som förstår hur vi känner.
Det är Här jag får uttryck för hur jag känner och hur ont det gör då man tror att hjärtat ska sprängas då minus efter minus visas på den där stickan..
Allt det via en blogg som vi startade lite sådär spontant då ordet "äggdonation" letat sig in i vårt hem.
Och jag är 100% säker på att det går lika bra oavsett om jag heter Anna, Maja eller Annika.
Varje dag skuttar jag fram till brevlådan efter det där kuvertet som förhoppningsvis innehåller information om godkännande för behandling i Sverige.
Men än har inget kommit så vi fortsätter att vänta ❤️
Kram på er och tack för att ni finns där och Här