vårtväntrum.blogg.se

Jag är så nervis just nu. Ofokuserad och väldigt yrig i sättet. Och nervös.

Sover ganska dåligt, vaknar gärna runt 2-3 på natten och kan ligga vaken någon timme. 

Inatt bytte jag sängen mot soffan och lyssnade på en ljudbok tills jag somnade igen.. 

Jag är ganska säker på att det är på grund av att äggplocket närmar sig. Att jag verkligen inte har någon som helst kontroll och inte vet mycket alls.

Karin ringde och meddelade att det blir av på fredag. Tydligen fanns det många och stora blåsor. 
Man hoppas alltid på många, men av egen erfarenhet vet jag att kvalitet går före kvantitet och 14 behöver inte vara bättre än 4. Men ändå finns alltid det där hoppet om att få många. Och många bra. 

Sjukhuset i stan där vi bor nekade oss ultraljudshjälp och det betyder att jag får ta ledigt en hel dag för att vackert åka till Uppsala. Det kommer jag göra nästa vecka, på fredag. Är allt okej för mig då startar jag med Lutinus för att proppa kroppen full med progesteron och sedan sker återföringen av ägget(n).

 

Det är så galet spännande så jag kan knappt tro att jag skriver det. 
Att vi en gång gjort detta i Riga också har jag nästan glömt. Då kändes allt så surrealistiskt. Overkligt och udda. Inget skedde på vårt språk och allt bara rullade på liksom. Det gör det nu också men med skillnaden att vi är mer hemma. Jag känner mig väldigt trygg samtidigt som jag är så ovetande om allt som händer.

 

Igår brast det igen ändå. Tårarna rann och magen värkte. 
Det har varit mycket roliga aktiviteter, resor och fester jag har tvingats tacka nej till sista tiden och kommande veckor. Att min älskade idrott kör seriespel nu fick jag avböja, den är för fysiskt krävande. En tjejresa krockade totalt med behandlingen och 2 fester har jag fått krångla mig ur. Det kan låta som väldigt ynkligt och gnälligt.
Men det är inte det... det handlar om att det alltid är Jag som får stå tillbaka aktiviteter jag velat vara delaktig i, komma med ursäkter och slingra mig ur situationer som schemamässigt krockar med behandlingar eller inte gynnar min kropp.
Det är jag som får ta ledigt och lägga komptimmar och semester på timmar i bilen och undersökningar. Att använda kroppen som en mänsklig nåldyna och periodvis trycka i mig mängder med hormoner. Jag jag gör det, Jag tar den fighten tio gånger om....men ändå..

Att min man kan skutta på och leva preciiiis som vanligt gör mig avundsjuk och ledsen. 
Att det alltid är jag, jag jag och min jäkla kropp.

Jag önskar så innerligt att detta kan få ett slut snart och vi bara kan få bli den där lilla fina familjen jag så länge önskat mig <3

Jag hoppas att jag en dag får betalt för detta och att jag verkligen kan se tillbaka på alla dessa år och säga
"det var värt varje jäkla spruta"